Jag är en mamma som älskar alla mina barn och min man.

Jag vill här skriva och berätta att jag försvarar min familj genom att skriva här och skydda de från förtal och missuppfattningar som "ni" här i stan försöker sprida om oss som familj.

Jag känner mig så felbehandlad om man har fått för sig att jag inte kan ta hand om mina älskade barn,

familjen, mannen, hushållsarbeten och övriga ärenden som rör familjen.

Jag behöver heller inte kommunicera med människor som jag inte har något förtroende för.

Jag bryr mig  om de människor i min närhet som behöver min kärlek,

vård och omsorg med ett mammahjärta och som de människor som jag värderar som de viktigaste jag har.

Jag känner ett ansvar att finnas för de människor som gör mig lycklig och som behöver mig och som jag tycker är viktiga att lyssna på, barnen.

Är ni oroliga för att mina barn älskar mig ?

Jag förstår inte varför ni inte kan glädjas åt att vi är en familj som håller ihop och att jag som mamma alltid har sett till barnens behov eftersom jag vet att jag är allt för dem,

att jag för ett par år sedan kände mig nedslagen och chockad på sjukhuset, hör inte hit längre.

Jag vill att ni visar vår familj respekt och hänsyn, istället för att ljuga ihop er mot en maktlös mamma som står och sliter,skrubbar golv,byter lakan, tvättar och framförallt för att finnas till och räcka till för alla de människor som jag älskar mer än allt annat på denna jord.

Vi i familjen ska inte heller behöva känna oss beskyllda för att inte ni som myndighet kan ta ansvar för att lösa ert missförstånd.

"Imorgon kommer för övrigt barnens lekstuga, som jag önskar att älsklingen och jag kan hinna få upp innan midsommar till barnen"

Ja jag kommer ihåg att det var för ungefär ett år sedan som hon stövlade in i vårat hem,

förklarade att hon inte gillade mig.

Jag tror det handlade om ett personligt påhopp mot mig

utan att hon ens visste vad vi ifamiljen hade gått igenom.

Jag kommer ihåg att jag var ledsen över det hela förra sommaren,

eftersom jag älskar mina barn och vår familj så mycket.

Så jag förstod inte alls hur hon med en fördömande attityd kunde påpeka och kränka mig och mitt hem.

Precis den dagen så var vi i full gång med att bygga altan och sandlåda utanför huset och jag var så glad över det tills hon bara dök upp från ingenstans.

Jag har förstått att hon numera för en envägskommunikation med min man för att få barnen att gå upp på heltid på dagis och fritids, men jag förstår inte varför människan inte kan prata med mig om det först. Jag tycker det snarare är vi föräldrar som bestämmer tiderna tillsammans för våra barn.

Jag tycker det var fel av henne att för en tid sedan kunna ringa och nedvärdera mig för att jag är arbetssökande numera, som att jag istället borde vara sjukskriven.

Ja jag tycker det bara är tråkigt att man ska få ett sådant taskigt bemötande då jag vet att det egentligen handlar om okunskap kring min dotters genetiska sjukdomsproblematik, men hur skulle vi kunna göra något åt det. Vi är bara människor och en familj, försöker bara göra det bästa och så gott vi kan för henne och våra barn, att försöka leva vidare och acceptera att det är som det är och vi kan inte göra något åt det.

Javisst om någon duktig världsdoktor i hela världen kan bota det så skulle vi vara evigt tacksamma, men vi måste leva i nuet och ta vara på dagen och älska, att göra det bästa för för de vi älskar, för varje dag är värdefull.