Det är snart tre år sedan som mitt lilla hjärta fyllde ett år.

Jag kom så väl ihåg när hon fick ett sådan fint gratulationskort och hon försökte att hålla tag om det,

att hålla upp det.

Jag kan se den bilden framför mig idag och minnas

att därinne bor nog trots allt en liten tjej med stark vilja på livet,

att jag idag kan förstå att allt det där som skedde där på sjukhuset

var helt mot hennes rätt att få leva som vilken tjej som helst,

att jag förstår inte hur det är möjligt att något sådant kan hända och skapa en sådan maktlöshet

i hennes och vårat liv,

mot min vilja och mitt barn

men jag ser en människa som jag älskar i mitt mammahjärta

och med den livsglädje som hon har idag

att springa som ett yrväder härhemma,

skutta iväg till lekparken

att plocka blommor längs vägen

sjunga sina sånger

klättra lekställning

åka ruschkana

hoppa studsmatta

skratta och leka med sina syskon

är så mycket större än allt det där

att jag tror mer på henne än på människan i den vita rocken.

Jag ser en liten människa med tro, tankar och känslor

precis som jag och du

Jag ser en människa som bor där inne och för mig spelar det ingen roll hur hon ser ut.

Jag älskar henne av hela mitt hjärta.